Ja ibland blir inte allt som man tänkt sig. Igår ringde min sköterska från onkologen och talade om att läkarna haft en liten konferens ang. mitt problem med andfåddhet och ökat besvär i fötter och leder. Mina blodvärden är i botten. Nu får jag inte den sista dosen cytostatika !! Man borde ju vara glad att slippa, men samtidigt känns det som om jag missar en chans att hålla cancern borta. Istället ska jag få börja med en tablett som också är cytostatika som heter Verzenios som jag ska äta i 3 år! Den tabletten ger ofta svår diarré, och det låter ju inte så mysigt. Dessutom kan även den göra att håret faller av!! Nu när jag fått lite fjun, ska det försvinna igen och vara borta i 3 år?? Och så är det dags att åter börja med de hormonstoppande Letrozol som jag ska äta i 10 år. Men först ska jag på läkarundersökning och ny lungröntgen nästa vecka. Efter det börjar min strålning som kommer att pågå varje dag till den 13 dec. Eftersom all denna behandling ska genomföras måste jag ju ha en mycket stor risk för återfall, som jag också sa till min sköterska. Och ja, hon bekräftade att så var fallet. Men att för jag ska må så bra som möjligt under min behandling blir min behandlingsplan lite individanpassad.

Eftersom jag inte får mer cellgifter i flytande form ska min CVK (centralvenkateter) plockas bort. Det får jag hjälp med på uppvaket/op i Norrköping, och de har ringt idag och bokat in mig på måndag 10/11.

Ska bli riktigt skönt att slippa den i alla fall. Den sitter verkligen i vägen för både barnbarnmys & hundmys.

Natten har varit orolig, och jag förstår ju varför. Känner åter stress inför vad som ska hända. Hur mycket tål kroppen, kommer jag orka? I förra veckan kände jag att jag var på G ordentligt. Kände en enorm längtan att få börja jobba igen i januari. Kände mig ganska pigg, förutom att jag blir så andfådd så fort jag rör mig. På ett telefonsamtal försvann den känslan och ersattes med ett mörker om vad som ska komma. Jag vet också att det blir dagar när jag dippar, men jag reser mig igen efter ett tag. Men hur många gånger orkar man göra det? Förstår inte egentligen varför jag känner så här just nu.

Marita