Nu är det bara 1 ggr kvar med cellgift. Tänka sig att jag kommit så långt ändå. Jag har ju haft turen att få må riktigt bra de sista gångerna. Jag är så tacksam för det. Som jag nämnt tidigare så är personalen på onkologen så fantastiska på alla sätt, så jag kände att jag ville ge dem något i gengäld. Nu när vi har fyllt förråden med äpplen från våra egna träd ville jag göra de Äppleknyten vi alltid gjorde på bageriet när vi hade det kvar. De var otroligt omtyckta. Och då fick jag hjälp av min son som ville hjälpa till. Så tacksamt tar jag naturligtvis emot den hjälpen. Jag fixar vaniljsås som är gott till. Gissa om det blev omtyckt!! Tur att min dotter skjutsade den här gången så jag fick hjälp att bära. 30 st knyten väger en hel del. Men så roligt att kunna ge lite glädje tillbaka.

Kan tillägga att mina barn har kört mig varje gång och varit med under mina behandlingar. Är så tacksam och älskar dem av hela mitt hjärta och lite till. Samtidigt ville jag ha dem med på den här resan så de vet hur det går till om det skulle hända dem något i framtiden. Jag vet ju hur jag själv tänkte inför allting. Jag har också den turen att alla mina vänner, grannar, kollegor, chefer har varit ett oerhört stöd och pepp.

Nu har mina extrahundar åkt hem, så det blev lite tystare i huset. Jag ska försöka planera lite inför jul och ta allt i långsamt tempo för en gång skull. Ja jag kan nog inget annat när ”flåset” inte är på topp. Men jag fick förklarat att det är av cellgifterna. Det kommer tillbaka men det kan ta upp mot ett år. Ja, ja bara att kämpa på. Något som är lite mer kul är att mitt hår har börjat komma tillbaka! Nu har jag lite fjun på hjässan i alla fall. Eftersom dosen på cytostatikan sänktes med 10% så har det börjat komma gen. Ser ut lite som ”Skalle-Per” om Ni minns den mannen. Men nu ska jag ta på min turban och baka lite nya bullar. Det får ju inte komma fjun i degen !

Var rädda om varandra Marita