Ja det har gått ett tag sedan jag var här. Har för närvarande 2 st extra hundar som vi ser efter medan deras husse & matte är utomlands. Lite jobbigt kan tyckas i den situationen jag sitter i, men det har gått fantastiskt bra. Jag har ju själv fått må bra även den här omgången förutom en natt och följande dag som jag hade ett illamående som inte var så kul.

Har tappat otroligt mycket konditionsmässigt. Blir alldeles slut av att gå bara en trappa upp från källaren. Har ont i mina leder och då framförallt höfterna. Neurapatin ska vi inte prata om, för den är värre än någonsin. Man känner sig verkligen gammal när man inte kan röra sig som vanligt.

Bröstcancer påverkar kroppen på sätt som är svåra att förutse. Efter operationen kände jag mig inte som mig själv längre. Ärren är en påminnelse om kampen, men samtidigt ett bevis på min styrka. Rädslan är min ständiga följeslagare numera. Jag har lärt mig att rädslan inte förvinner, men det går faktiskt att leva med den. Ibland skrämmer den mig till tårar. Men ibland får den mig att njuta lite extra av ett skratt, eller en varm kram.

Idag var jag på vårdcentralen och lämnade prover, som jag alltid gör var tredje vecka innan nästa cellgiftsbehandling. På tisdag är det dags för dos nummer fem. Kan man tänka sig – efter det är det bara en gång kvar!