min sjukskrivning slut och jag får börja jobba igen. Så jäkla kul att få något annat att göra. Det är semestertider på jobbet och många är borta, men några finns kvar och det känns otroligt skönt att vara tillbaka. Jag jobbar mina dagar , men sedan blev det min tur att ha semester. Känns som om jag skulle kunna hoppa över den och glömma vad jag har framför mig,

Måndag 14/7

Onkologen ringer och berättar att analysen på PAM-50 har kommit.                            Tyvärr så visar analysen att jag hade en betydligt högre risk för återfall än vad de tidigare har trott. Nu planeras det in både cytostatika och strålning.                       Det börjar med cellgifter i dosen EC-75 6 ggr. Detta ska ges var 3:e vecka. Och efter det strålning. Hormonbehandlingen som jag redan börjat med ( Letrozol) ska fortsätta i 5 år, för att sedan gå över till Tamoxifen i 5 år till.  Efter strålning kommer en tablett in som heter  Abemaciclib som är för hormonreceptorpositiv, HER2-negativ, tidig bröstcancer med hög risk för återfall. Och det var där min diagnos landar efter PAM 50 analysen.

Efter 2-3 veckor kommer jag att tappa allt hår och får nu en rekvisition för peruk. Vilken start på semestern 2025!!

Nu slås benen undan för mig. Jag står där och har fått beskedet i mobilen, men hela kroppen känns tom. Det är som att all kraft runnit ur mig, och en kall övertygelse har tagit plats:  Det här kommer inte gå vägen. Jag vet inte om det är rädsla, sorg eller uppgivenhet – kanske allt på en gång. Just nu känns det som att framtiden har blivit något jag inte vågar titta på. Veckan som följer känner jag mig djupt deprimerad. Jag har många vänner och bekanta och nu börjar jag kunna prata med dem utan att gråta. Klart att gråten sitter i halsen många gånger, men ändå skönt att få prata om det. Det blir faktiskt lättare för varje gång. Våra barn ringer ju ofta så klart och undrar hur jag mår. De finns där för mig, mina underbara barn och barnbarn.